Jag vet inte var jag skall börja, jag är helt knäckt, så ledsen men mest arg och förbannad, och otroligt rädd, och helt trasig innombords...

Nöken är död, jag kan knappt tro det, men han är död. Påkörd och dödad av en smitare. Jag vill bara skrika och slå någon, fast egentligen vill jag bara ha Nöken här hos mig nu, men det kommer aldrig mera bli så för han är död, dödad.


Ungefär kl 6 idag så kom en granne och knackade på och sa att det låg en gul katt nere på gatan, och att en bli nyss hade kört förbi väldigt fort. Jag drabbas av panik med än gång och springer efter mamma och pappa och börjar gråta hysteriskt innan jag ens vet vad som hänt, för jag fattar ju att det är Nöken, han var ju den ända gula katten på gatan..
Jag är först ner på gatan, gråtandes och flämtandes och med de värsta tänkbara synerna i huvudet. Och där ligger han, min älskade, älskade underbara Nöken! Min fina, fina katt. Han är död, dog förmodligen med en gång, han blöder ur huvudet och jag tappar all kroppskontroll och faller bokstavligttalat ihop i en hög och tjuter av gråt.
Pappa och mamma kommer efter och tar upp mig och vi går fram till honom, och det brister ännu mer.
Grannar börjar komma ut och undrar vad som hänt, pappa har redan hämtat en låda och lagt honom i för han skall ju trots allt begravas, på landet med våra andra avlidna djur.
Konstigt nog så har ingen sett eller hört något, trots att en har stått i sitt kök som vetter ut mot gatan. 

Jag kan inte förstå hur man kan köra på någon och bara åka vidare??!!
Men det är väl så det är för vissa, det är ju bara ett djur tänker dom, bara en katt.

För mig är det inte så, mina djur är lika mycket en familjemedlem som alla andra i min familj. Det är en individ, ett smart djur med en egen personlighet och ett eget sätt.
En av grannarna sa att "det är ju tur att det i alla fall inte var ett barn", jo kanske det, men för mig så är det inte bara sorg över en katt, det är sorg över en förlorad familjemedlem.
Det var inte bara en katt, det var Nöken, fina Nöken som var så mysig och go, som alltid pratade med en och kunde sitta och jama i all oändlighet, Nöken, som för fan kunde öppna ytterdörren själv! Han var så fin och unik och jag kan fan inte fatta att han är borta, han var ju liksom inne hos mig bara en halvtimme innan det hände, helt jävla sjukt!


Och den jäveln som körde på min Nöken och som bara smet vidare, jag hoppas du skämms, mycket! Jag hatar dig så mycket och jag vet att det inte hjälper att hata men det gör jag ändå, för du dödade Nöken din jävel! Jag vill bara skrika men jag orkar inte, jag bara gråter och gråter och nu har jag en sådan sprängande huvudverk och är så arg och ledsen så nu orkar jag inte mer.




PUSS min älskade fina Nöken, jag saknar dig så jag tror jag dör! <3





/by Julia